lost little me
Jag har fått tillbaka min skrivarglädje igen!! :') Jag har varit hemma i två dagar för att jag har haft feber och inte mått så bra. Och idag bestämde jag mig för att sätta mig ner och skriva, det går super! Det känns så underbart härligt när fantasin flödar och allt som inte finns på riktigt blir plötsligt en verklighet. Jag ser allt jag skriver framför mig, jag kan nästan känna det och höra det. Det känns så obeskrivligt bra att associera till något som inte finns, kunna fly till mina drömmars värld för en liten stund.
Volleyboll imorn. Pappa verkade tveksam med att låta mig vara med på volleybollturneringen eftersom jag varit sjuk. Kan hålla med honom eftersom jag inte vill bli värre, men jag mår helt okej nu. Och jag vill verkligen va med eftersom volleyboll är en av de få bollsporter jag känner att jag har någelunda kontroll över...
Men jag ska försöka bli tillräcklig frisk så att jag kan spela. Men min dumma hals gör ont! Känns som om jag har en vass tagg som sitter fast i halsen. And I can't get it out...
Men jag ska försöka bli tillräcklig frisk så att jag kan spela. Men min dumma hals gör ont! Känns som om jag har en vass tagg som sitter fast i halsen. And I can't get it out...
Tänk att bilder och syner man ser eller har sett, så snabbt blir till minnen. Ena dagen är jag i din famn och känner doften av dig, den andra dagen är den bilden ett minne blott. En gång i tiden kunde vi sitta och spela dator en hel dag, det känns som igår. Allt blir bara till minnen. Minnen som jag vårdar nära mitt hjärta.
Det finns också minnen som jag vill förtränga, men de bränner sig fast runt mina tankar som en hinna.
Hur kan något som nyss känts så levande helt plötsligt bli till minnen man endast kan blicka tillbaka på?
Kommentarer
Trackback
